söndag, april 03, 2005

Kärlek

Denna hemska men samtidigt underbara känsla är nog det mest komplicerade som en människa kan utsättas för. Finns det någon känsla som kan vara så nedbrytande och upplyftande samtidigt och växla så snabbt som denna?

Att uppleva något så härligt som besvarad kärlek är inte alla förunnat. Hur längesen var det t.ex. inte för mig? Och för många andra jag känner. Hur många procent av de som blir kära i någon får uppleva kärleken besvarad? Jag kan minnas otaliga gånger då jag pratat med folk antingen ansikte mot ansikte eller över internet och samtalsämnet varit kärlek där frågorna hela tiden är samma. "Är mitt intresse för henne/honom besvarat?", "Är mina känslor på allvar?", "Vad händer om jag berättar för henne/honom om hur jag känner?", etc.

Men samtidigt så finns den charmiga känslan när man inte är helt säker på om intresset är besvarat och man går och letar efter inviter, tecken eller något så simpelt som ögonkontakt eller ett leende. Hur underbar är inte känslan då man får möta blicken eller kanske bara får se ett blygt leende. Men fortfarande kan man inte vara säker..

Det krävs att man pratar om hur man känner. Att man träffas, lär känna varandra. Inte bara med massa annat folk runt omkring utan också själva. Jag tror inte det är så smart att rusa in i något. Ibland måste saker få ta lite tid..det här är en sådan sak. Att jäkta fram något blir aldrig bra.

Jag kanske är för rädd för att våga? Är det värt att riskera en bra vänskap bara för att chansa på att personen också kanske har känslor för en? Eller ska man "bita ihop" och fortsätta vara vänner? Det kanske bara är jag som är feg..


"And I'll be so alone without you.
Maybe you'll be lonesome too..?"

2 kommentarer:

Blogger Reagera skrev...

Feg skulle jag inte kalla dig, osäker däremot. Har själv varit i den sitsen, man slits sönder. "Vad kommer hända om det inte är besvarat?". Så man säger inget och lever vidare med sina känslor och förtvinar.

4/4/05 09:10  
Anonymous Anonym skrev...

Det kanske behöver ta tid, men så småningom måste man ändå göra något åt saken om man verkligen vill det. Att lära känna varann är självklart att föredra, men väntar man för länge kanske det "bara" finns vänskap kvar.. och då vet man aldrig vad som händer när man till sist vågar ta det där steget och fråga. Om risken är värd att ta kan bara du svara på..

7/4/05 16:22  

Skicka en kommentar

<< Hem