Ensam är ensamt och saknaden gör sig påmind

Ännu en natt finner jag mig själv sittandes framför datorn och känna mig ensam. Inte ensam på grund av att jag inte har några vänner. Robert, Lina och min bror sitter i rummet brevid och kollar på film. Däremot jag saknar någon jämngammal kamrat någon gång då och då. Och framförallt då någon med gemensamma intressen och åsikter. De få som finns är jag så olik. För två år sedan hoppades jag att J kunde bli den personen. Det blev inte så..

Jag saknar någon att ge min kärlek till också. Det var så länge sedan. Men ändå vill jag inte tillåta mig själv att ha bråttom. Det känns som att det är så mycket på spel. Det är det säkert inte alls och jag är bara rädd och en smula feg.

Nästa sak jag saknar är att känna gemenskap. Det har varit studentfirande idag och jag har varit runt till ett par stycken. Paradoxalt nog så saknar jag den tiden. Trots att jag inte aktiverade mig i speciellt mycket studentaktiviteter och att jag var den som pratade minst, visade minst intresse för det mesta och inte var speciellt delaktig. Men saknaden gör sig påmind ändå. Jag hörde ändå till min klass. Det var de som jag hade tillbringat tre år med. Kanske återfinner sig känslan av gemenskap när jag får ett jobb. Något jag verkligen behöver.

E tog studenten i fredags. Jag var inte där. Jag har inte varit där idag heller. Känner mig usel och feg. Varför kan jag inte gå dit? Samtidigt känns det nervöst och ansträngt varje gång jag träffar henne. Om jag vågar så skickar jag en present nästa vecka. Jag vill gärna. Det kunde blivit du och jag men jag tänkte för mycket på min vän.