Oh yes, it's a mess

Det har varit två riktigt jobbiga dagar nu. Igår var en enda lång väntan på en middag som blev helt awkward. Idag var dagen efter. Dagen efter blev värre.

Det är ständigt tvära kast och när man tror sig hittat stabiliteten på vippbrädan så kommer det en vind som kastar omkull hela lekplatsen. Det är bara att börja plocka pinnar, stänger, bultar och börja bygga på nytt. Ska vi leva våra egna liv istället? Bara vara en liten del av varandras tillvaro och inte dela allt med varandra? Men, vad blir vi för familj då. Ingen alls. Vi måste acceptera situationer. Lära oss att leva med varandra och hjälpas åt att göra livet så friktionsfritt det går inom de områden vi kan. Det finns så mycket annat som friktionen bränner sönder totalt.

Jag inbillar mig att jag har ganska vettiga åsikter och kan resonera länge utan att bli allt för arg, ledsen eller tvärtom. Men jag kanske är ensam om att tycka det. Jag kanske tror fel.

Det lättaste hade varit att bara dra och lämna allt utan att fundera mer på någon annan. Men det är inte jag. Varför skulle jag göra det? Jag, jag som skulle offra mig själv före någon annan i näst intill alla situationer. Nej, jag står kvar. Starkare än förr, förhoppningsvis med mer vishet än förr. Men fortfarande frågande, ska det här aldrig sluta? När går det för långt? Kan vi gå vidare nu..?

Det såg ju så bra ut för ett år sedan..

but we'll get by, we'll be fine.