What made me so afraid to feel?

I eftermiddags hände något som fick konsekvenser för resten av dagen. Den personen som kanske betytt mest för mig under min gymnasietid klickade upp msn och sa hej till mig. Hela kroppen skakade till och innan något av mina fingrar tryckte på tangenterna formulerades svaret om inuti mitt huvud flera gånger. Inför varje svar och fråga gick min hjärna på högvarv. Tankarna for fram och tillbaka i huvudet och jag kände mig som ett fegt kräk, någon som överger älskade personer vid motgång.

Men hon verkade inte bitter. Hon verkade inte arg. Utan precis som jag, saknaden fanns där. Varför är det så svårt för två personer som saknar varandra att börja umgås, börja prata med varandra igen? Förhoppningsvis var det här starten på en ny början. Startsträckan är nog lång. Men jag vill verkligen att vi ska komma varandra närmre igen. Jag har inte pratat så öppet och ärligt med någon som jag gjorde med henne i början på det här seklet. Jag kommer fortfarande ihåg när hon frågade mig hur långt jag skulle vrida tillbaka tiden om det gick. Svaret är fortfarande detsamma. Till runt tiden då vi träffades som mest. När jag behövde henne som mest. När hon behövde mig? Men jag inte vågade vara tillräckligt påstridig och kände mig bortstött.

Jag ångrar mig. Jag tycker så fruktansvärt mycket om henne. Kanske är jag rädd att ta sönder något. Något som inte finns längre. Är det en sådan känsla som får folk att låsa in sina vackraste, mest dyrbara ägodelar. Långt ifrån beskådan för männskliga ögon. För att de är rädda för att ta sönder något. Något som är så vackert att se på. Men så ömtåligt.